Bakfyllekatten

Jag hoppas att jag aldrig blir som Ally MacBeal. Nog för att jag säger saker jag inte borde och mitt kärleksliv är inte det bästa. Men låt mig aldrig bli lika tragisk som hon.
Mitt förstånd är i allafall bättre än hennes, än har jag inte sett dansande bebisar.
Fast jag såg en katt som inte fanns i min gamla lägenhet, bakfylle katten.
Men åter till vansinnet, jag liksom känner på mig att jag kommer att göra något dumt snart. Som att säga något som jag inte borde säga. Det känns som om jag snart kommer att försätta mig i någon situation som blir jobbig.
Det skulle ju inte vara första gången men jag vill inte strula till något nu. Nej jag vill ta tag i saker och ordna mitt liv och inte göra allt fel.
Men jag känner som sagt att jag är på väg mot katastrof. Fråga mig inte varför men det bara känns så.
Och lite rädd är jag för att jag ska bli som Ally MacBeal, att jag också kommer att må som bäst när jag är olycklig. Att jag alltid kommer att hitta ursäkter, katastrofer för att vända något bra ryggen för att jag bara......, bara är sån.
Kanske är det längtan efter HONOM som gör att jag missar chanser som aldrig kommer att komma tillbaka.
Men han kommer säkert att spöka för mig tills jag får honom.

Saknar min bakfyllekatt. Kanske kommer den tillbaka en dag

Fröken Höst.