I'd sure hate to break down here.

Ja jag har trots allt hittat ett inre lugn som jag inte trodde att jag hade. Jag fäller inga tårar för denna man som lever sitt liv. Det är väl min tur att inse att han bara varit dröm och att jag vaknat upp nu.
Men nu finns det ju ingen, bara lilla jag, ingenstans att fly när verkligheten känns grå och trist.
Men jag måste bara ta mig ur det här stadiet så att jag inte fastnar här. Ja för det är ju nu jag måste gå vidare.
Det känns som en evighet sen jag levde på riktigt, jag har väl gått och trott att livet inte flyter på medans man planerar sin framtid.
Det är ju nu jag ska leva och ha kul inte sitta och älta om män som inte är nåt att ha.
Men det är bara lite svårt att komma igång. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Det finns en massa saker som jag nog borde göra men jag vet inte hur. Det var så länge sen jag kastade mig ut i något okänt.
Jag får väl försöka att hitta en man som är nåt att ha eller helt enkelt ha kul medans jag letar. Det brukade ju vara så lätt förr.
Och kanske har jag missat mannen i mitt liv bara för att jag inte kunnat släppa honom, fast jag alltid vetat att han inte var nåt att ha. Inte för mig i alla fall.
Men nu ska jag försöka att göra något vettig. Såg att jag hade blivit utmanad. Lovar att jag ska anta utmaningen men det får bli en annan dag.

Fröken Höst.