Jag älskar också Lasse.

Ja folket, framför allt tjejerna skriker att de älskar Lasse innan han kommer ut på scenen. Samtidigt står han i kulissen och känner paniken. Han är större än vad han någonsin trott, alla älskar honom.
Jag har alltid funnit tröst i hans låtar, man kan gråta till dem och hans röst kan få mig varm inombords.
Men en sak kan man i allafall säga om honom; Det har inte stigit honom åt huvudet, ingen diva där inte.
Nej han är mest förvånad över att någon kommer och lyssnar typ.
Nu ska jag fortsätta att kolla på dokumentären om honom: Solen i ögonen - en film om Lars Winnerbäck. Så om ni missar den så går den säkert i repris.

Fröken Höst.