Livet genom tv

Livet är som i en tv-såpa som egentligen handlar om något annat men med en underliggande spänning mellan två personer som alla som tittar vet om men som inte är direkt uttalad. Man ser hur de tittar på varandra och fast de inte erkänner det för sig själva så finns passionen där. Man sitter och väntar på att det ska hända, den där första kyssen som bekräftar att de vill ha varandra. Och det händer tillsist, oftas i alla fall. Det inger en sorts harmoni hos oss som tittar, vi känner att äntligen händer det som vi länge anat, äntligen kan de bli lyckliga.
Och någonstans inom oss så känner vi igen oss. Alla vi som tror på kärleken. Ja alla vi som måste se att vi till slut fick rätt, att det verkligen var något mellan dem.
Jag frågar mig själv om mitt eget kärleksliv är så trist att jag ens bryr mig om det här. Ja antagligen. Vet inte vad jag egentligen vill komma fram till med det här förutom att jag antagligen måste ta i tu med mitt liv.

Fröken Höst.