Jag måste få vara jag.

Nu har jag efter några relativt sömnlösa nätter kommit fram till att jag måste lämna honom bakom mig. Att han inte kan göra mig lycklig fast jag vill tro det. Att jag klammrar mig fast vid lyckliga minnen från det förflutna. Oh det är i det förflutna han är kvar, tillsammans med den unga och naiva tjej jag var då. Jag kanske har insett att åren bara gått och jag hållit fast vid drömmar som aldrig kan slå in. Vad som är ännu värre är att jag insett att han inte är den vuxna mannen som jag i mitt huvud har förvandlat honom till. Han är fortfarande den lilla pojken som fick mig att skratta och gråta, förr. Jag är glad att jag inte längre är den jag var, jag är glad för att jag blivit äldre. Jag är glad för att jag har drömmmar och mål som jag kan nå upp till, ett liv som jag inte kan ge upp. Hela mitt liv har jag vetat att jag aldrig tänkt låta en man stå i vägen för mig och mina drömmar. Men aldrig hade jag trott att det var han som stod i min väg. Det var ju han som var min dröm. Kanske verkar det som jag är snobbig och dum som lyssnat till vad andra sagt men det är något som legat och gnagt ett tag. Det handlar om självbevarelsedrift. Jag måste få vara jag och om det betyder att jag går min väg från mannen som varit min enda chans så får det bli så. Än har tårarna trillat men det kommer de att göra. Antagligen efter att jag träffat honom nästa gång och sett hans leende och hans fina blå ögon. (eller så är vi tillbaka på ruta ett igen). Men ibland så måste man ta beslut som gör ont för att överleva. Och jag vill leva ett riktigt liv. Att ta farväl är aldrig lätt och ibland är det det svåraste man kan göra, särskilt när man som jag skjutit upp det i flera år. Vi får väl se vad jag säger om saken om en vecka...... Fröken Höst.