Aldrig Nöjd.

Jag håller Veronica Maggio. "Aldrig Nöjd." Det är alltid något som är fel.
Och när jag hittar en som verkar vara bra så dyker det upp något gammalt hjärnspöke och förstör allt. Jag har för länge sedan gett upp tanken på att hitta någon som är perfekt.
Tyvärr alla tjejer där ute som tror att det finns perfekta män, jag måste göra er besvikna. De finns inte, de perfekta männen. Det finns män som är i närheten av att bli perfekta men ingen är perfekt.
Och en annan sanning som jag måste ge er är att det är ingen idé att försöka att förändra dem.
Ibland måste man bara ta dem för vad de är och acceptera det.
Men det är svårt att hitta någon som man blir nöjd med, någon som det inte är så stort fel på.
Nu svamlar jag bara.

Fröken Höst.

Student.

Så nu har fröken höst blivit student. Det är meningen att lilla jag ska bli akademiker. Tänka sig att jag äntligen kommit mig för med detta. Det känns rätt bra. Fast jag har en kännsla av att det kommer att bli jobbigt. Jag är van att vara ledig när jag kommer hem. Nu kommer man aldrig att vara ledig. Och hur ska jag hinna med kärleken då?
Vilken kärlek kan man fråga sig. Har inte haft tid att ens tänka på det. Lika bra kanske för den delen i mitt liv är verkligen deprimerande.
Men jag får väl försöka att ta itu med det sen.

Fröken Höst.

Brustna hjärtan och sår skorpor.

Där var han på dansgolvet. Jag vet inte vem han är. Men i ett svagt ögonblick trodde jag att han var en person jag en gång kände. Det gjorde ont att jag tvivlade på att jag inte skulle känna igen honom. Kanske var det han. I så fall kände han inte igen mig heller.
Jag kan inte hitta honom någonstans. Det är som om han inte finns längre.
Han krossade mitt hjärta. Jag var förkrossad. Det finns inte en chans i helvetet (ursäkta språket) att jag skulle kunna bli tillsammans med honom igen. Men jag skulle verkligen vilja veta hur det är med honom.
Jag vill ha tillbaka den del av mitt hjärta som han stal av mig.
Vet att en del av mig fortfarande känner mig sviken av honom men jag har förlåtit honom för hans svek.
Men han är en del av mitt förflutna, en del som jag måste ta itu med. Eller bara glömma.
Vi var så olika som två människor kan bli. Då trodde jag att han kunde vara mannen i mitt liv,lustigt med tanke på alla känslor som jag trodde att jag kände för han jag träffade på juldagen. Men då fanns bara han i mina tankar.
Jag var ung och naiv och trodde på allt han sa.
Ibland så undrar jag om han ens existerat, det är bara en av mina kompisar som faktist sett honom. Han kanske bara är ett spöke i mitt huvud. Jag vet att det inte är så, jag är faktist inte helt galen.
Men det var inte han där på dansgolvet.
Det kan inte ha varit han.
Så jag låter honom behålla en del av mitt hjärta och vårdar såret som läkt men som skorpan fortfarande sitter kvar på.

Fröken Höst.

Ingen tid förutom då.

Så sant ingen tid förutom då var så rolig, ingen tid förutom då kan aldrig komma tillbaka.
Jag och en kompis pratade om allt dumt, roligt och osmart som vi gjorde under gymnasietiden.
Jag ångrar inget jag gjorde då. Ibland gjorde vi saker som vi inte kan berätta för någon som inte var med för andra skulle tro att vi var helt galna. Och kanske var vi lite galna. Men det är väl inget fel att vara lite galen? Jag tror att jag ska plocka fram mitt gamla jag och leva livet lite. En 25års kris kanske? Nej jag tror inte det. Man kan helt enkelt inte bli gammal och grå redan.
Man ska ha roligt så långe man kan. Livet ska levas. Var det inte så?
Och till helgen ska jag ut och leva livet.

Fick en fråga av en kompis om vi skulle gå i kloster. Ärligt talat så har den tanken funnits i mina tankar många gånger senast den dök upp ver efter juldagen. Men det är ingen idé att starta ett här. Det är för nära. Jag har funderat på Vadstena men för nära. Rom kan jag tänka mig men jag kan tyvärr ingen italienska (vackert språk). Har sett på ett program om fyra engelska kvinnor som ska leva några veckor i ett engelskt kloster. Men det stora problemet är att man ska vara tyst så mycket. Funkar inte för mig.

Fröken Höst.

Alltid lika hopplös.

Varför ska just jag vara så hopplöst förälskad i just honom?

Jag vet ju egentligen att det kommer att rinna ut i sanden som vanligt, det kommer att svalna tills nästa gång han gör något helt opassande mot mig eller säger saker som gör att man blir helt stum. Det finns perioder som jag inte brytt mig om honom alls men så träffar jag honom och han ler ett snett leende mot mig.

Jag vet det och han vet det, att det finns något mellan oss. Frågan är bara vad det är. Jag vet bara att jag dras till honom och att han inte kan låta bli mig.

Men det händer aldrig något mellan oss.

Fröken Höst

Livet genom tv

Livet är som i en tv-såpa som egentligen handlar om något annat men med en underliggande spänning mellan två personer som alla som tittar vet om men som inte är direkt uttalad. Man ser hur de tittar på varandra och fast de inte erkänner det för sig själva så finns passionen där. Man sitter och väntar på att det ska hända, den där första kyssen som bekräftar att de vill ha varandra. Och det händer tillsist, oftas i alla fall. Det inger en sorts harmoni hos oss som tittar, vi känner att äntligen händer det som vi länge anat, äntligen kan de bli lyckliga.
Och någonstans inom oss så känner vi igen oss. Alla vi som tror på kärleken. Ja alla vi som måste se att vi till slut fick rätt, att det verkligen var något mellan dem.
Jag frågar mig själv om mitt eget kärleksliv är så trist att jag ens bryr mig om det här. Ja antagligen. Vet inte vad jag egentligen vill komma fram till med det här förutom att jag antagligen måste ta i tu med mitt liv.

Fröken Höst.

Nu drömmer jag också om det förflutna.

Jag och en vännina pratade om det förflutna en dag.

Det förflutna som jag verkligen borde försöka att glömma men som han drog upp på Juldagen. Det som jag vill glömma och försöka att bearbeta.

Men nu har det gått så långt att jag drömmer om personer som jag för länge sedan lämnat bakom mig. Jag får väl erkänna att han rörde mina känslor en gång i tiden men är nu ett minne blott. Jag drömde att han ville ha mig men att jag inte kunde bli hans helt för att det fanns en annan person med i bakrunden hela tiden.

Ja det är väl inte svårt att gissa vem det var.

Varför ska det vara så svårt att bara strunta i honom?

Det kanske är på tiden att jag tar i tu men mitt förflutna så att jag kan gå vidare.

Jag måste inse att det inte blir vi två trots att vi nästan kysstes.

Men det finns något inom mig som säger mig att han också vill något, jag vet bara inte vad. Det kan ju bara vara inbildning.

Han kanske inte ens vet vad han vill själv.

Eller hur var det nu i det förflutna när han log mot mig och tittade på mig med sina blå ögon. Samma sak som händer med mig nu såklart. Jag blir varm inombords och smälter helt.

Som om jag hade ett hjärta av snö.

Fröken Höst.

Minnet är bra men kort.

Som gammal dagboks skrivare så gjorde jag här om dagen en upptäckt som gjorde mig lite förvånad. Jag hittade en sak som jag helt glömt och som jag inte kan förmå mig att komma ihåg. Det hela är lite underligt för jag kan inte för mågot i världen komma på när det ska ha hät eller att det hänt. Men antagligen så har det hänt och jag helt förträngt det.
Det hela går många år tillbaka i tiden och killen som ska ha varit inblandad har jag på senare tid umgåtts men utan att var medveten om vad som hänt mellan honom och mig. Han verkar inte ha något minne av det han heller.
Måste fråga en kompis om hon minns det.

Fröken Höst

Samma jag fast ett år äldre.

Igår blev jag ett år äldre. Troligen inte visare. Jag är samma gamla jag som förra veckan fast jag är tant nu. Okej så farligt är det väl inte men nu kommer det att gå fortare framöver. Det kan bara gå utför.
Jag har rannsakat mitt inre och gjort en tillbakablick till "den gamla goda tiden". Det var inte bara en dans på rosor visade det sig. Men vist var det roliga stunder. Jag fick en pressent av en kompis som påminde om mitt förflutna. "Ja det var tider det."

Fröken Höst.

Den Underbara och Den Smärtsamma Kärleken.

Hur vet man att någon är den "rätte"?
Är det något man vet direkt man träffas eller är det något som växer fram?
Är den "stora kärleken" bara en illusion, en myt?
Kan han som jag aldrig får vara den rätte eller borde jag bara undvika honom i all evighet?
Idag känner jag mig riktigt djup, filosofierar över livet och kärlekens stora mysterier. Men jag har inget svar på dessa frågorna. Önskar att jag hade svaren.
Jag undrar om jag kanske borde lägga ner och hitta någon ny kille att lägga min energi på.
Låt oss prata lite om kärlek. Den underbara kärleken och den smärtsamma kärleken. Det går en mycket tunn gräns mellan underbart och smärtsammt. Jag känner till den smärtsamma delen allt för väl och trodde att jag länmat det bakom, mig men inte då.
Helt plötsligt så känns det som om mina känslor är kastade tillbaka några år i tiden. Jag är stundvis lika lycklig och hoppfull som då medans jag andra stunder är lika tvivlande och olyckligt förälskad som jag var då.
Trodde att jag blvit visar med åren men inte då.
Jag faller lika lätt idag som jag föll då.
Jag trodde att jag skulle kunna motstå honom och hans klumpiga komentarer, att jag skulle kunna stå emot hans blick när han tittar på mig. Kanske hade jag kunnat motstå honom om det inte hade varit för den där "nästan kyssen". Han var så mjuk.
Nåja jag får väl ta mig samman och fråga honom rätt ut vad han vill.
"Vad vill du mig?"
Kanske kommer jag inte att tycka om svaret jag får men då får jag iallafall veta.

Fröken Höst.

2007

Ja nu är det ett nytt år, ett nytt liv.

Men jag är samma person med samma känslor och tankar.

Gav inga nyårslöften den här gången. Löften är bara till för att brytas.

Fröken Höst.